I Januari blev min mor betydligt bättre än hon hade varit. Hon fick färg på kinderna och och var mycket klarare än vad hon var under december. Men då slog nästa bomb ner i mitt liv. Den 29 januari 2012, en måndag om jag inte missminner, ringde telefonen. Det var min mormor som grät i telefonen. Men först måste jag berätta om en sak.

Min kusin och jag stod varandra väldigt nära. Såhär i efterhand inser jag hur nära vi faktiskt stod varandra. Han var den storebror jag aldrig fick. Han var min vän. Tänk så mycket roligt vi hittade på under alla år. Vi skrattade tillsammans, vi kunde gräla - och så småningom kunde vi även gråta tillsammans. I augusti 2011 kände han av sväljsvårigheter. Det var bara någon gång, men en viktig detalj att memorera. Men så fram emot december hade det dykt upp igen. Han hade ont i magen och kunde knappt äta. Därför åt han bara lite grand på julbordet. Det syntes tydligt på honom att han hade ont och inte mådde bra. Trots det kändes det som att gemenskapen kunde få honom att tänka på något annat än smärtan.

Den 29/1 kom första bombnedslaget. Veckorna innan hade han varit hos läkaren som i en första anblick trodde att det bara var tal om en magkatarr och gav honom omnepresamol. Men han gav sig inte utan krävde en gastroskopi. Nämnda datum fick han resultatet på den undersökningen. Då fick han reda på att det var en tumör i matstrupen av arten skivepitelcancer. Storleken på tumören var ungefär som en knuten näve. Den 29/1 ringde min mormor upp och berättade allt under tårar. Vi trodde först inte att det var sant utan valde att ringa upp hans mor, min moster. Men resultatet var och förblev detsamma. Det var verkligen en cancertumör i matstrupen...

Det gör så otroligt ont i mitt hjärta. Känns som ett enda hål i mitt inre som tömmer mig på energi, ork och glädje. Det senaste året har varit jävligt tufft på många olika sätt. Det hela började med att min blev sjuk i december förra året. Hon hade skadat sitt ben och vid röntgen upptäcktes att hon hade en förträngning i ena benet. Därför opererades hon för förträngningen. Vid den operationen hände det något med min mor. Hon var inte densamma längre. Hon var till en början efter operationen förvirrad och kom att åka fram och tillbaka från sjukhuset i några veckors tid. Sedan upplevde jag att hon blev bättre. Det kändes helt klart som att hon var på rätt håll. Men så det senaste halvåret har hon, som jag upplever det, kommit att bli allt mer förvirrad. Hon har numera väldigt svårt att redogöra för väldigt enkla saker. Hon tappar ord och glömmer vad man har sagt till henne. NAturligtvis är hon inte alltid förvirrad, och självklart glömmer hon inte alltid. Men jag upplever det ändå som väldigt påtagligt och smärtsamt. Rädslan finns där att hon vid operationen drabbades av något allvarligt, nämligen en vaskulär demens.

Tidigare har jag haft en väldigt rättfram inställning när det gäller anhöriga till tex dementa. Många vill dra på det så länge som möjligt och vill inte att deras kära ska genomgå en demensutredning. Men i mors fall har jag fått upp ögonen för hur otroligt svårt det är. Jag älskar min mor. Hon är en av få personer jag har kunnat tala med om det mesta i livet. Jag är så otroligt rädd att jag ska förlora henne i en demenssjukdom. Det ska påpekas att det vi inte vet om det är demens eller inte. Med sig bär mor en utmattningsdepression, vars kännetecken kan vara snarlika med en lindrig demens. Det blir man varse om man läser på i ämnet. Och på det senaste läkarutlåtandet står det just utmattningsdepression. Men den där rädslan finns där ju ändå att det inte ska gå över.

Den här bloggen kommer vara lite annorlunda. Jag har bloggat flera gånger tidigare, men då har jag gett ut länkar. Den här bloggen kommer vara anonym. Kanske med något undantag. Hur som helst kommer alla kunna läsa den. Den här bloggen kommer kanske upplevas som ältande. Men jag bryr mig inte. Behöver bara ett rum där jag kan skriva ohämmat och ärligt ur mitt hjärta. För tillfället har det varit så sjukt mycket i mitt liv med dödsfall och annat elände. Jag behöver få sätta ord på det.